Idag var dagen då jag skulle hem på påskmiddag med släkten för att sedan åter bege mig till Växjö.

Tog bussen till stan och hoppade på det ovanligt tidiga tåget som skulle ta mig hem (trodde jag). Satt där ett tag och märkte sedan (efter 3 års pendlande) att jag nog satt på fel tåg och var påväg mot KALMAR! Ja herrejisses.

Hoppade av i världens håla, also known as Lessebo.
Hålan där solens strålar inte riktigt räcker fram, där herrarnas fotbollslag står och packar kundernas varor i påsar på ica, hålan där man möter åtminstone tre alkoholiserade gubbar med inte bara en utan två eller tre klirrande systemetpåsar i vadera hand, hålan där man är glad om man ser en levande själ vart 15e minut.
Jag har inte bara varit vid världens ände, jag har varit i HÅLAN SOM GUD GLÖMDE.

Det var bara att tacka och ta emot. Vara glad över att jag överhuvudtaget kom till ett någorlunda civiliserat samhälle (naat) och invänta nästa tåg hem.

Idag är även dagen då parkeringen utanför lägenhetshuset ekar tomt, och likaså resten av campus. Dagen då de flesta studenter har övergett campuslivet, och allt där till, för att bege sig hem till nära och kära för att fira påsk. Dagen då jag planerat att stanna hemma och tjocka i soffan men som så många andra gånger blivit övertalad att följa med ut...

Nu väntas sömn, sömn och ja, sa jag sömn?

Imorgon kommer bilder från veckans äventyr. Då campusborna hade vett att stanna på campus för grillning, öl och stekande, så håll er uppdaterade.

Och det är nog som min kära vän Pontus säger, jag skulle behöva en pojkvän som står ut med allt galet jag sysslar med. Som hindrar alla dessa spontana tripper från att inträffa och som helt enkelt håller koll på mig.
Det hade suttit fint det.

Det sägs ju att den som söker den finner men samtidigt att kärleken kommer när man minst anar det? I don't get it.